kommer ingen vart idag. sitter fast. vill massor, händer inget. väntar på det viktiga telefonsamtalet som lyckokakan lovade. och nu även på det överraskande meddelandet. jag väntar. och väntar. och vet att det finns nåt där. inom räckhåll, fast vet liksom inte vilket håll jag ska sträcka ut för att finna det.
september är här. kom inte plötsligt. mer smygande. och självklar. som har den väntat på att få göra entré en längre stund.
man kan bli vansinnig av att vara ensam. hela dagar. hela veckor. och då är jag ändå inte ensam, inte egentligen. bara för mig själv hela dagarna. och det är nog svårt. om man inte har nån, nån gång. hur klarar man sig då? kan man klara sig då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar