det kommer bara leda till nåt ont

jag kan inte. jag fastnade. det finns så mycket att säga. två decenniers ilska. minst. vet inte hur jag ska börja. men snart rinner det över. han ringer inte. frågar inte. förstår inte. finns inte. men finns där ändå. förväntar sig att jag ringer. frågar. förstår.

innerst inne vet jag, att det inte är sant; det kommer inte bara leda till nåt ont. kanhända kommer det rent av leda till nåt gott.

men det tar så emot att gå dit. känns inte som att det är någon som kommer möta på halva vägen. just nu vet jag inte ens vem jag ska prata med. ventilera med. vet ingen som skulle förstå hur det är.

och så mitt i alltihop. den förbannade ynkligheten. riktad åt helt fel håll. får ilskan att bubbla upp gång på gång. för det minsta man kan begära är i alla fall att folk står för sina val. det handlar inte om ett evighetsstraff, men ynkligheten och ömkandet kan du stoppa undan. för du måste veta, att allt handlar om val. val och ansvar.

all in.

och satsar man allt på ett annat kort. då får man ta det som den handen gav.

jag som tyckt att det gått åt rätt håll. en knagglig väg som lett framåt. för att plötsligt inte leda någon vart.

att stanna där, det kommer bara leda till nåt ont.

men att komma på rätt spår igen känns så svårt. jag vet inte hur man pratar med dig. eller hur du ska förstå att det är dags att prata nu.

2009

nyss hemkommen från det som en gång var hemma. via fem timmar i bil, genom isande kallt halland, småland, sörmland. gnistrande vitt mellan granarna, ute på åkrarna och fälten.

2009 är här.

jag förväntar mig inget annat än en ny omgång i bergochdalbanan.

fyra dagar in på det nya året framstår det som om jag är tom i skallen. det är jag inte. det är bara svårt att veta vad och hur vissa saker ska skrivas. carro sa igår att man måste skilja på privat och personligt. vilket måste innebära att så länge nåt påverkar en alltför mycket privat ska man kanske avstå från att använda det.

så jag väntar.