trådtapparen

jag pratar med dig och du påpekar att jag tappade tråden. jag kan inte släppa det. därför att jag vet om det, och därför att det är en av grejerna med mig själv som jag inte tycker om. det är som om hjärnan bara måste gå vidare med nya associationer. som om jag inte har någon impulskontroll när det gäller tankar. kan inte få en ny tanke, se den, och släppa den. det är som att varje ny tanke fäster för hårt, behöver min uppmärksamhet, får mig att tappa tråden.

jag lyssnar på dig, hör precis vad du säger, men hinner inte få det att sjunka in, för jag tänker på annat. jag skäms över det. det betyder ju att jag inte är närvarande, och närvaro är viktigt, kanske det viktigaste.

måste bli bättre. måste bli bättre på att stänga av, stänga bort. så att jag inte hjärnan triggas att byta spår om och om igen.

men hur?

tidsoptimist

snart måste jag sätta mig ner. och börja skriva om rummet, som är den nya skrivarkursuppgiften. jag har inte bestämt mig vad det ska handla om. och snart har tiden tickat ner, tagit slut. jag gör det alltså igen. när ska jag lära mig att man kan börja med saker i god tid? att det är bra att börja med saker i god tid. tidsoptimist.

star again

uppmärksamhet.

de har pratat om det förr. några av dem bara får den, uppmärksamheten. de har pratat om det förr. ambivalensen. att de gillar att vara i mitten, samtidigt skäms lite över det, över uppmärksamheten. kommer in i ett rum, och får den, utan ansträngning. samtidigt är de rädda över att det stör, och vad det gör, med andra.

uppmärksamhet är ett rus, och liksom andra rus ger det bakslag. ett uns av ångest letar sig in, sticker och klibbar och gör det fult.

bestämmer sig för att ångesten handlar om viljan att alla ska tycka om en. och att det bästa därför är, att släppa den.

rapunzel

Rapunzel. Rapunsel. Rapunzel? Rapunsel?

spelar kanske ingen roll hur det stavades från början. google ger många träffar på båda.

jag är rapunzel år 2009.
fängslad på tjugosjunde våningen i kista science tower.

varje dag anländer tusentals människor hit. färdas i knökfulla tunnelbanevagnar längs blå linjen. tusentals människor som småspringer, eller lunkar, eller går med bestämda myndiga steg, i icke fotriktiga skor. axlar som släpar icke ryggriktiga väskor, fyllda med datorer, anteckningar och strömsladdar. till jobben. till tornet. där jag låter håret växa i väntan på befrielsen.

att följa en blogg

jag har blivit fast. för första gången. börjar varje dag, sedan jag fick min nya fina vita dator, med att läsa alex schulmans blogg under morgonkaffet. kan inte låta bli.

borde läsa en text som jag ska analysera, borde läsa en annan text som jag måste förstå. den ena tillhör skrivarkursen, den andra tillhör jobbet. men jag är fast i alex blogg. tar en kopp kaffe till.

från balkonräcket droppar tunga, kalla regndroppar. vaknade under ett dånande ösregn tidigt i morse, när det fortfarande var mörkt ute. nu är det ljust. ljusare. men grått. balkongen kall, betonggrå och fuktig. så sent som i förrgår satt jag där och åt frukost. nu vill jag helst stanna hemma, stanna inne. men ska snart, snart slita mig och göra mig klar för att ta mig ut ur stan, till tornet i kista.

utkast

det går trögt med uppdateringarna här. men nu när jag har min nya dator kanske det äntligen kan bli fart. jag hoppas det. men känner tvivlet, känner mig.

jag tror inte att jag är gjord för storstan. jag tror att det här livet tar för mycket energi från mig. alla buss- och tunnelbanefärder, som inte verkar ta mig någonstans. all tid som jag spenderar på förflyttning och planering. av småsaker. när jag har stort behov av att planera större saker. viktigare saker.

för två helger sen slog mig tanken på att vi skulle kunna samla texter, göra nåt gemensamt. om andra kan jobba i par eller grupper, det borde ju vi med kunna göra. som har samlat saker på hög. som skriver istället för att gå i terapi.

i somras lyssnade jag på sommar i p1 med nour el-refai. och kände mig gammal. antagligen var jag inte den enda som kände sig gammal då. det strilade norrländskt grått sommarregn utanför vardagsrumsfönstret, senare utanför bilfönstren. jag förundrades och inspirerades och ville våga vara lika modig. våga skriva ner mina mål och se till att uppfylla dem. inte redigera önskelistor i efterhand, anpassade efter resultatet. det var då, i somras. sommaren och tankarna försvann, men nu är det nog dags att börja fila på vad jag vill ha uppnått inom fem år.

på liv och död

15 år och livet ska just börja. 15 år och allting förändras igen. allvarlig sjukdom drabbar. garaget fylls av sockerlösning i plastförpackningar, i kartonger som staplas på varandra. peanger, slangar, inrutade dagar.

fanns det aldrig nån tanke på döden? jag minns inte. kanske för att det var fullt nog med att leva. fullt nog att försöka ta in allt som hände, förstå vad som hände. och sedan allt annat. som att skriva bäst på proven, vara med i laget, ha en chans hos någon, vara någon.

jag har glömt så mycket, märker jag, när jag försöker komma ihåg. konstigt. för jag vill gärna tro att jag minns. jag brukar minnas i detaljer. den här tiden minns jag knappt alls. eller minns jag, bara jag försöker?

den där dikten jag tog med mig till dig, till sjukhuset. jag minns att jag skrev om den, gjorde den tvärtom, för att glädja dig. den var nattsvart, ändå blev den hoppfull. och nu har den hängt på väggen i snart tretton år. en felaktig variant. en felcitering av mig själv.

det kommer bara leda till nåt ont

jag kan inte. jag fastnade. det finns så mycket att säga. två decenniers ilska. minst. vet inte hur jag ska börja. men snart rinner det över. han ringer inte. frågar inte. förstår inte. finns inte. men finns där ändå. förväntar sig att jag ringer. frågar. förstår.

innerst inne vet jag, att det inte är sant; det kommer inte bara leda till nåt ont. kanhända kommer det rent av leda till nåt gott.

men det tar så emot att gå dit. känns inte som att det är någon som kommer möta på halva vägen. just nu vet jag inte ens vem jag ska prata med. ventilera med. vet ingen som skulle förstå hur det är.

och så mitt i alltihop. den förbannade ynkligheten. riktad åt helt fel håll. får ilskan att bubbla upp gång på gång. för det minsta man kan begära är i alla fall att folk står för sina val. det handlar inte om ett evighetsstraff, men ynkligheten och ömkandet kan du stoppa undan. för du måste veta, att allt handlar om val. val och ansvar.

all in.

och satsar man allt på ett annat kort. då får man ta det som den handen gav.

jag som tyckt att det gått åt rätt håll. en knagglig väg som lett framåt. för att plötsligt inte leda någon vart.

att stanna där, det kommer bara leda till nåt ont.

men att komma på rätt spår igen känns så svårt. jag vet inte hur man pratar med dig. eller hur du ska förstå att det är dags att prata nu.

2009

nyss hemkommen från det som en gång var hemma. via fem timmar i bil, genom isande kallt halland, småland, sörmland. gnistrande vitt mellan granarna, ute på åkrarna och fälten.

2009 är här.

jag förväntar mig inget annat än en ny omgång i bergochdalbanan.

fyra dagar in på det nya året framstår det som om jag är tom i skallen. det är jag inte. det är bara svårt att veta vad och hur vissa saker ska skrivas. carro sa igår att man måste skilja på privat och personligt. vilket måste innebära att så länge nåt påverkar en alltför mycket privat ska man kanske avstå från att använda det.

så jag väntar.