mellan ett och noll

så hittade jag hit igen! hade nästan glömt bort vad det var jag skulle skapa. tack anders t, som indirekt påminde mig tack vare hänvisningen till sin blog, att jag ju hade en! :)

och så såg jag, fyra, nästan fem månader senare, att du hade kommenterat senaste inlägget. och ja... du hade ju rätt! 2007 blev visst kakans år... även om det inte var just de kakorna vi hade i åtanke från början.

det är lite obehagligt när tiden rusar så att man hittar sin blog och ser att det var ett halvår sedan man sist hittade hit. är det mer obehagligt att den finns kvar? trodde faktiskt inte att det skulle gå att logga in längre. trodde faktiskt att man inte finns ifall man inte är aktiv. så trodde jag. jag trodde fel. vad skönt det kan vara att ha fel!

då, i slutet på förra året, önskade jag mig ett jämnare år. mindre bergochdalbana. mindre uppochner. men så förstår jag. att det går ju inte. kanske lite olika långa uppförs-och-nerförsbackar bara.

i februari inget särskilt. sjukdomen hos pappan fanns där. sjukdomen fanns men lät sig hållas. gjorde honom trött, men inget mer. hoppet fanns likafullt. behandlingen fick kroppen att svara bra. sedan influensa. paus i behandlingen. påsk, vila och hoppet var där. du ska se, kommer bara våren och ljuset. kommer bara en skjuts framåt så. snart sitter du där, i lilla rödan stugan och dricker kaffe. snart står du vid traktorn och ser en ny vår nalkas. ser din blonda lille pojke sprätta med fingrarna. hoppa i vinterstövlarna av lyckan att snart stå bakom ratten i traktorn. stå framför morfar och få styra. få vara kung över vida vidder. kommer bara ljuset ska du se. då kommer orken sen går det av bara farten.

maj och ljuset kom. ingen ork. kroppen gav med sig. ingen dröm om våren hjälpte. pappan åkte till sjukhus. kom hem igen. i en säng. låg så i vackra ljuset i gula rummet. lyssnade på familjens skratt och stök. mamman bakade bröd. de andra kom och gick. kom och gick. andra kom och gick. din blonde lille pojke lekte bredvid. tassade och tittade. längtade säkert. grät sig fördärvad när sista andetaget var draget.

som sagt. livet är inte jämnt och fint. det är upp och ner. bergochdalbana.

jag är lik flickan som bo kasper sjunger om. det är tårar eller skratt.

och jag är rätt nöjd med det.