rapunzel

Rapunzel. Rapunsel. Rapunzel? Rapunsel?

spelar kanske ingen roll hur det stavades från början. google ger många träffar på båda.

jag är rapunzel år 2009.
fängslad på tjugosjunde våningen i kista science tower.

varje dag anländer tusentals människor hit. färdas i knökfulla tunnelbanevagnar längs blå linjen. tusentals människor som småspringer, eller lunkar, eller går med bestämda myndiga steg, i icke fotriktiga skor. axlar som släpar icke ryggriktiga väskor, fyllda med datorer, anteckningar och strömsladdar. till jobben. till tornet. där jag låter håret växa i väntan på befrielsen.

att följa en blogg

jag har blivit fast. för första gången. börjar varje dag, sedan jag fick min nya fina vita dator, med att läsa alex schulmans blogg under morgonkaffet. kan inte låta bli.

borde läsa en text som jag ska analysera, borde läsa en annan text som jag måste förstå. den ena tillhör skrivarkursen, den andra tillhör jobbet. men jag är fast i alex blogg. tar en kopp kaffe till.

från balkonräcket droppar tunga, kalla regndroppar. vaknade under ett dånande ösregn tidigt i morse, när det fortfarande var mörkt ute. nu är det ljust. ljusare. men grått. balkongen kall, betonggrå och fuktig. så sent som i förrgår satt jag där och åt frukost. nu vill jag helst stanna hemma, stanna inne. men ska snart, snart slita mig och göra mig klar för att ta mig ut ur stan, till tornet i kista.

utkast

det går trögt med uppdateringarna här. men nu när jag har min nya dator kanske det äntligen kan bli fart. jag hoppas det. men känner tvivlet, känner mig.

jag tror inte att jag är gjord för storstan. jag tror att det här livet tar för mycket energi från mig. alla buss- och tunnelbanefärder, som inte verkar ta mig någonstans. all tid som jag spenderar på förflyttning och planering. av småsaker. när jag har stort behov av att planera större saker. viktigare saker.

för två helger sen slog mig tanken på att vi skulle kunna samla texter, göra nåt gemensamt. om andra kan jobba i par eller grupper, det borde ju vi med kunna göra. som har samlat saker på hög. som skriver istället för att gå i terapi.

i somras lyssnade jag på sommar i p1 med nour el-refai. och kände mig gammal. antagligen var jag inte den enda som kände sig gammal då. det strilade norrländskt grått sommarregn utanför vardagsrumsfönstret, senare utanför bilfönstren. jag förundrades och inspirerades och ville våga vara lika modig. våga skriva ner mina mål och se till att uppfylla dem. inte redigera önskelistor i efterhand, anpassade efter resultatet. det var då, i somras. sommaren och tankarna försvann, men nu är det nog dags att börja fila på vad jag vill ha uppnått inom fem år.