the first step to better times is to imagine them

ja, fallet skulle bli hårdare och göra mer ont om man har byggt upp förväntningar. men jag måste ändå tro på att det är bättre att falla fritt och landa med öppna ögon än att aldrig förvänta sig att något bra kommer att hända, att inte våga föreställa sig något annat än ständiga nedslag.

hela livet som en balansgång. att vilja hjälpa sig själv och andra att förstå, men veta att man inte kan klampa in och tro att man kan förändra, förbättra. varför tar sig vissa människor an en roll som offer? varifrån kommer det, hur hamnar man där? är det en sinnesstämning, ett trauma, en känsla av att aldrig ha räckt till? jag ser T från utanför. blir frustrerad av hans sätt att öppna sig, att liksom bjuda in till misären för att i nästa sekund dra sig undan, göra sig oanträffbar. vill han skrämma undan eller tror han att det är så man hittar ut ur det som håller en fången? jag får för mig att han har bestämt sig för att hans liv är miserabelt. att det inte finns nåt annat sätt att leva det på. att det inte finns något annat än jobb, utanförskap och tröst. och det gör mig frustrerad. och irriterad.

för det finns nåt så varmt och fantastiskt i T. en person som lämnar avtryck, som lämnar känslor, som är begåvad. har en massa bra saker och egenskaper att bygga på, men som - vad det verkar som - inte föreställer sig den perfekta världen, det perfekta scenariot. utan finner sig i vardagstristessen, låter den äta upp honom, tror att han inte är värd något annat. något mer. alla är värda något mer.

ha inte för höga förväntningar! förmaningar man ofta har med sig. från omtänksamma föräldrar som inte vill se besvikelsens tårar rinna från ögonen från dem de älskar högst, vill skydda mest. men våga ha förväntningar, och låt dem vara höga, fall och låt dig falla, och träna på att dämpa smärtan som kommer när du slår i asfalten, det bygger upp känslan av att veta vem man är, vad man klarar och hur man tar sig vidare från det man kanske inte klarade. vågar man bli besviken hittar man nya sätt nya saker att satsa på tills man hittar rätt. om man inte vågar bli besviken, hur kan man då våga leva?

commit yourself to constant self-improvement

det är ingen riktig blog det här. jag vet att riktiga bloggar uppdateras ständigt. av folk som skriver ner varenda tanke varenda händelse. och de vet att det funkar. de har folk som läser och vill ha mer. mycket vill ha mer. jag har inte tid för det. och vad jag vet har jag inte så många läsare. ett par, tre kanske fyra. men det gör ju inte läsarna mindre viktiga, antagligen mer viktiga till och med. men grejen är den att de har ju inte heller tid för mer. tid är det enda vi har. och nåt vi alltid har för lite av. på samma gång.

det var över en vecka sen jag skrev sist. och jag har inget vettigt att skriva idag heller. jag fungerar så. när jag koncentrerar mig på en sak, kan jag bli tom, tömd på allt annat. commit yourself to constant self-improvement.

failure teaches success

det tog en månad. och nu är jag ledig på riktigt. jobb är fixat och jag får en vecka fritt från jobbsökarångest och oro om framtiden.

så vad gör man?
funderar och fyller tiden utan att man egentligen vet hur antagligen. ett sätt så bra som något.

jag är glad. för det känns som att det där luftstlottet som stod och svajade har blivit stabilare igen. stormen som närmade sig klingade av och det visade sig att grundstommen nog är ganska stadig ändå.

the secret of getting ahead is getting started

har bockat av två saker på dagens att-göra-lista. skönt. en var ett nödvändigt ont och bara tråkig: upprätta handlingsplan för arbetsförmedlingen. vet att arbetsförmedlingen anser att det är en handlingsplan för mig. men det är fel, jag gör den bara för dem. arbetsförmedlingen har spelat ut sin roll. är menlös och tidskrävande och äter energi.

den andra grejen på att-göra-listan var en typisk sak som kan ta mig vidare. ni vet, telefonsamtalet som kanske gör mig lite mer uppmärksammad och kanske tar mig ett steg närmre rätt jobb. en typisk sak som jag sköt upp över helgen och sen fick tvinga mig själv att genomföra så här på måndag förmiddag. oerhört frustrerande att ha så svårt för telefonsamtal. väldigt underligt dessutom. jag vet att jag är trevlig. och lättpratad. och har lätt för att prata. men det är något med telefoner. jag har ett inbyggt motstånd mot telefoner. ironiskt nog handlar morgondagens intervju om telefonväxlar.

helgen var kräftskiva. visst måste vi vara många som tycker att själva kräftätandet är överskattat? pillrigt, slabbigt och inte särskilt gott. men å andra sidan är tillbehören goda. för att inte tala om lyxfrukosten som vi lyckades trolla fram igår när vi vaknade upp allihop i en stuga vid en tyst sjö.

bara det är lyx för småstadsmänniskor som lever i exil i storstan.

it's time to get a haircut

jag vet! det växer som ogräs.

everyone is perfect. until you discover flaws.

måndag kväll. 22.24. tunnelbanans gröna linje. stopp vid slussen, ser honom redan genom fönstret. inser att blicken påverkar valet av plats. han tar sig famlande in. sjunker ihop på sätet snett emot. bara den korta gången som skiljer.

vill ha uppmärksamhet. skriker se mig - bekräfta mig. det är det lilla han begär. jag vill titta, se galningen, galenskapen men vet att en blick betyder prat, hög puls och obehaget att inte veta när han tänker gå av. tvingar bort blicken. anar i ögonvrån häftiga rörelser. tvingar mig att inte vända dit blicken, att se en människa vars enda önskan i världen är att bli sedd. vars ständiga erfarenhet är att andra vägrar titta, vägrar se, vägrar bekräfta. pustar stånkar frustar. kliar sig på benen. sliter håret. stuvar om sakerna i smutsiga nylonväskan.

det varar två hållplatser. känns som en evighet. vid t-centralen ger han upp. famlar, trevar, stökar sig ut ur vagnen. jag sitter kvar. slutar fokusera mönstret på sätet framför mig. slutar titta på blåa tyget med stockholmsmotiv. ser mig själv. och blir sorgsen av upptäckten.

a message will surprise you soon

kommer ingen vart idag. sitter fast. vill massor, händer inget. väntar på det viktiga telefonsamtalet som lyckokakan lovade. och nu även på det överraskande meddelandet. jag väntar. och väntar. och vet att det finns nåt där. inom räckhåll, fast vet liksom inte vilket håll jag ska sträcka ut för att finna det.

september är här. kom inte plötsligt. mer smygande. och självklar. som har den väntat på att få göra entré en längre stund.

man kan bli vansinnig av att vara ensam. hela dagar. hela veckor. och då är jag ändå inte ensam, inte egentligen. bara för mig själv hela dagarna. och det är nog svårt. om man inte har nån, nån gång. hur klarar man sig då? kan man klara sig då?