Förändring

Jag vet att jag sa att vi bara skulle gå framåt, att jag inte skulle titta bakåt. Men jag undrar om du tänker på det alls, om du har märkt hur långsamt det går? Tänker du på, att det inte är riktigt som förut? Jag tittar inte bakåt. Pratar inte om det med folk som undrar. Säger bara att vi har löst det, att vi är okej nu.

Men jag märker att jag ser på dig på ett annat sätt.

Från tid till annan har jag funderat på hur ni har det. Egentligen. Fast jag förstår nu, att jag inte ska undra mer. Bra så.

Fortsätter alltså framåt, i vinröda kängor, mot vintern. Väntar på mötet, någon gång kommer det ju, och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligare och mer spännande ju längre det dröjer.

Tyst nu

När det händer för mycket, då är det som om orden tar slut.

Kan du inte vara tyst nu?
Kan jag inte vara tyst nu?

Några oktober- och novemberveckor som innehöll mycket av det mesta. För mycket? Hopp, glädje, förvåning, oro, lugn, grubbel, skratt, gråt, sorg, beslut, uppskjutna beslut, nya beslut.

Kan du inte vara tyst nu?

Varje dag ny. Nytt. Kraschlandning en onsdagkväll. Långsam väg tillbaka. Långsam trots att dagar och kvällar som följde var fyllda.

Orden tog slut.
Kan jag inte vara tyst nu?

Det andra steget

Nu är det taget. Det andra steget. I måndags talade jag om att jag säger upp mig, igår lämnade jag in ett papper med en underskrift som bekräftade det. Framtiden kan lösa sig under dagen. Eller så låter lösningen vänta på sig. Jag har tre månader på mig. Igår när jag klev av tunnelbanan i Kista centrum och gick igenom Kista galleria kände jag ett bubbel i mig. Lättnad och glädje och tillförsikt. Det här var rätt beslut. Det löser sig när det löser sig.
Ibland måste man trassla till det för att det ska bli riktigt bra.