måndag kväll. 22.24. tunnelbanans gröna linje. stopp vid slussen, ser honom redan genom fönstret. inser att blicken påverkar valet av plats. han tar sig famlande in. sjunker ihop på sätet snett emot. bara den korta gången som skiljer.
vill ha uppmärksamhet. skriker se mig - bekräfta mig. det är det lilla han begär. jag vill titta, se galningen, galenskapen men vet att en blick betyder prat, hög puls och obehaget att inte veta när han tänker gå av. tvingar bort blicken. anar i ögonvrån häftiga rörelser. tvingar mig att inte vända dit blicken, att se en människa vars enda önskan i världen är att bli sedd. vars ständiga erfarenhet är att andra vägrar titta, vägrar se, vägrar bekräfta. pustar stånkar frustar. kliar sig på benen. sliter håret. stuvar om sakerna i smutsiga nylonväskan.
det varar två hållplatser. känns som en evighet. vid t-centralen ger han upp. famlar, trevar, stökar sig ut ur vagnen. jag sitter kvar. slutar fokusera mönstret på sätet framför mig. slutar titta på blåa tyget med stockholmsmotiv. ser mig själv. och blir sorgsen av upptäckten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
får mig att tänka att det är mänskligt att inte vara medmänsklig... vårt förhållande till den svage är inte helt enkelt att begripa sig på. man tittar bort för att man e rädd att den andre ska dröja sig kvar. ställa krav och ta hela handen fast jag bara gav ett finger. i form av en blick eller ett leende eller vad det än kan vara. visst e det sorgligt!
Skicka en kommentar