all in

jag har fortfarande inte tuggat i mig nyheten, inte börjat smälta den. känns som om jag inte kan smälta, kan inte sluta fundera. någon gång väljer man att satsa allt på ett kort. med vetskapen att man kan vinna eller förlora. eller vinna och förlora.

i do what i can for you. all in.

det är vad vi har bestämt. det är vad vi har lovat varandra. det var vad ni hade bestämt. vad ni hade lovat varandra. jag vet att saker kan gå snett. jag vet.

jag känner mig lurad. jag tror det är lite det som är problemet. jag känner mig förd bakom ljuset. lite lurad på kärleken. lite lurad på vänskapen. jag känner mig liten och naiv och skyddad från verkligheten, när jag hellre hade velat få känna mig vuxen och till hands. som ni fanns en gång, i en annan tid, för oss.

det är natt igen. decembernatt, midvinternatt. nattsvart. svart asfalt. regnblöt svart asfalt. improkursen är slut. julen nalkas.

ett är säkert.

i do what i can for you. all in.

det kan inte vara sant

ni två var två av de få jag verkligen, verkligen trodde på. för mig var ni det mest stabila, en solid grund, något att backa in emot för att få skydd, för att få ha hoppet kvar. inte visste jag, att någon annans olycka kunde vara så här verklig, göra så här ont. det är som om jag är delaktig i det som händer, utan att ens vara nära. utan att ha pratat med er.

i början av november såg vi att något var fel. det var något som inte stämde, men tiden var så knapp, vi visste inte om vi kunde fråga, om ni ville att vi skulle fråga. en enda gång har det känts obekvämt i ert lilla hus. en enda gång. det var inte ens obekvämt den där gången då vi klev rakt in i tårar och familjeproblem. men i november, då fanns där något i luften som vi inte kunde släppa.

en månad senare. det kan inte vara sant. vad gör vi nu? vad gör ni nu? jag saknar er, jag sörjer er, fast ni finns kvar, fast ni finns där. men hur ska någonting någonsin vara detsamma?

ni var mitt hopp, min förebild, min drömfamilj. det kan inte vara sant.

i feed on broken dreams a lot

kan man slå ihop lusten att skriva med kunskaper från improkursen? kan man så frön till karaktärer, och sedan låta andra komma med frågor och påståenden för att bygga vidare? klart man kan. gäller bara att göra det.

en av mina vänner påstod igår att jag har fantasi, men inte hon. jag tror inte att det är sant. jag tror att vi har det båda, kanske olika mycket, men det är inte alltid jag som har mest. det vet jag med bestämdhet. därför tänkte jag mig, att jag skulle ta hjälp att ta mig vidare.

kursen, emma och lumina, tre delar som inspirerat och knuffat mig en gnutta framåt i höst. en liten (nästintill osynlig bit) närmre något jag alltid strävat mot i tanken. ska låta mig knuffas lite mer. och återkomma hit lite oftare.

mellan ett och noll

så hittade jag hit igen! hade nästan glömt bort vad det var jag skulle skapa. tack anders t, som indirekt påminde mig tack vare hänvisningen till sin blog, att jag ju hade en! :)

och så såg jag, fyra, nästan fem månader senare, att du hade kommenterat senaste inlägget. och ja... du hade ju rätt! 2007 blev visst kakans år... även om det inte var just de kakorna vi hade i åtanke från början.

det är lite obehagligt när tiden rusar så att man hittar sin blog och ser att det var ett halvår sedan man sist hittade hit. är det mer obehagligt att den finns kvar? trodde faktiskt inte att det skulle gå att logga in längre. trodde faktiskt att man inte finns ifall man inte är aktiv. så trodde jag. jag trodde fel. vad skönt det kan vara att ha fel!

då, i slutet på förra året, önskade jag mig ett jämnare år. mindre bergochdalbana. mindre uppochner. men så förstår jag. att det går ju inte. kanske lite olika långa uppförs-och-nerförsbackar bara.

i februari inget särskilt. sjukdomen hos pappan fanns där. sjukdomen fanns men lät sig hållas. gjorde honom trött, men inget mer. hoppet fanns likafullt. behandlingen fick kroppen att svara bra. sedan influensa. paus i behandlingen. påsk, vila och hoppet var där. du ska se, kommer bara våren och ljuset. kommer bara en skjuts framåt så. snart sitter du där, i lilla rödan stugan och dricker kaffe. snart står du vid traktorn och ser en ny vår nalkas. ser din blonda lille pojke sprätta med fingrarna. hoppa i vinterstövlarna av lyckan att snart stå bakom ratten i traktorn. stå framför morfar och få styra. få vara kung över vida vidder. kommer bara ljuset ska du se. då kommer orken sen går det av bara farten.

maj och ljuset kom. ingen ork. kroppen gav med sig. ingen dröm om våren hjälpte. pappan åkte till sjukhus. kom hem igen. i en säng. låg så i vackra ljuset i gula rummet. lyssnade på familjens skratt och stök. mamman bakade bröd. de andra kom och gick. kom och gick. andra kom och gick. din blonde lille pojke lekte bredvid. tassade och tittade. längtade säkert. grät sig fördärvad när sista andetaget var draget.

som sagt. livet är inte jämnt och fint. det är upp och ner. bergochdalbana.

jag är lik flickan som bo kasper sjunger om. det är tårar eller skratt.

och jag är rätt nöjd med det.