Förändring

Jag vet att jag sa att vi bara skulle gå framåt, att jag inte skulle titta bakåt. Men jag undrar om du tänker på det alls, om du har märkt hur långsamt det går? Tänker du på, att det inte är riktigt som förut? Jag tittar inte bakåt. Pratar inte om det med folk som undrar. Säger bara att vi har löst det, att vi är okej nu.

Men jag märker att jag ser på dig på ett annat sätt.

Från tid till annan har jag funderat på hur ni har det. Egentligen. Fast jag förstår nu, att jag inte ska undra mer. Bra så.

Fortsätter alltså framåt, i vinröda kängor, mot vintern. Väntar på mötet, någon gång kommer det ju, och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligare och mer spännande ju längre det dröjer.

Tyst nu

När det händer för mycket, då är det som om orden tar slut.

Kan du inte vara tyst nu?
Kan jag inte vara tyst nu?

Några oktober- och novemberveckor som innehöll mycket av det mesta. För mycket? Hopp, glädje, förvåning, oro, lugn, grubbel, skratt, gråt, sorg, beslut, uppskjutna beslut, nya beslut.

Kan du inte vara tyst nu?

Varje dag ny. Nytt. Kraschlandning en onsdagkväll. Långsam väg tillbaka. Långsam trots att dagar och kvällar som följde var fyllda.

Orden tog slut.
Kan jag inte vara tyst nu?

Det andra steget

Nu är det taget. Det andra steget. I måndags talade jag om att jag säger upp mig, igår lämnade jag in ett papper med en underskrift som bekräftade det. Framtiden kan lösa sig under dagen. Eller så låter lösningen vänta på sig. Jag har tre månader på mig. Igår när jag klev av tunnelbanan i Kista centrum och gick igenom Kista galleria kände jag ett bubbel i mig. Lättnad och glädje och tillförsikt. Det här var rätt beslut. Det löser sig när det löser sig.
Ibland måste man trassla till det för att det ska bli riktigt bra.

Ibland måste man trassla till det för att det ska bli riktigt(?) bra

Jag har tagit det nu. Först steget mot något nytt, något annat. Utan
att veta vad som finns på andra sidan. Ett stort kliv för någon som
tidigare försökte ha kontroll på allt. Det var en i den närmaste
surrealistisk känsla, att sitta mittemot chefen och tala om, att det
de erbjuder mig är inte nog. Det de erbjuder mig, är inte värt att
stanna för. En risk, såklart. Att säga det. Man kan aldrig vara säker
på vad man får tillbaka.

Nu försöker jag förmå mig att åka tidigt dit, till tornet, även om jag
hellre skulle vilja stanna vid köksbordet med kaffekoppen.

Skickat från min iPhone

En på det hela taget grå dag

Grådisig måndagmorgon.
September.
Sverige.
Ett val som visade missnöjets fulaste sida.
Val, valfri, valfritt.
Grådassigt.

Saker man ser

När det privata blir
publikt
och man vet saker
utan att veta om
man kan prata om dem i
verkligheten
då kanske
det enda att göra är
att förstå att allt är verkligt.

Jag ångrar att jag inte frågade något
samtidigt förundras jag över öppenheten.
Jag känner inte dig och du känner inte mig
ändå på något sätt
känner vi varandra.
Som något slags samförstånd. Kanske i det allvarliga,
tydligt under det glada, uppsluppna. Jag
är glad,
det är inte det,
det är bara att jag är van det svåra också.
Och jag tänker
att det syns.

Den andra bloggen

Halvvägs in i första höstmånaden vill jag ägna mer tid åt den andra bloggen. Den som har ett syfte. Syftet med salt som vatten är mer oklart, även för mig själv. Kanske ska den bara fungera som ett klotterplank, för ord som kanske kanske kan användas i någon annan form, på något annat sätt senare.

Tillbaka i tornet. 27 trappor upp. 27 steg tillbaka.

Försöker formulera sedan. Försöker omformulera sedan. Göra sedan till nu.

Hide away. Jag väntar. Fast jag vet att det inte är någon som kommer att komma förbi och ta stegen åt mig. Måste sluta vänta. Ta stegen själv. Den andra bloggen kanske kan bli en del av vägen.

Hållplats

Rusande puls. Kräkblek och darrig, i tunnelbanelukten.

Svårsmält kallprat längs Sankt Eriksgatan.
Svårtuggad verklighet bland hundägare, joggare, kärlekspar.

Långsamma kliv mot hållplatsen.

Hållplatsen.
Stannar länge.
Äter tonfisk och risotto. Tittar långt bortom
blanka ögon på andra sidan tallriken.
Dricker kaffe. Glimtar ur vanligheten, enkelheten.
På hållplatsen.

Härifrån
bara
framåt.

Förberedelser

Ett steg närmre dig.

En lång sommar emellan.
En mur av ord att plocka ner.
Upphängda kom-i-håg-lappar i hjärnan.

Försöker återskapa känslan. Går det? Jag minns vad jag gjorde, hur jag kämpade.

Ett steg närmre.

Norrsken

Jag vet att det inte är det här som är norrsken. Det är ändå det ord som dyker upp när jag går genom skogen hem, mitt i natten och det är lika ljust som på dagen. Midnattssol är det inte heller, eftersom solen inte är uppe. Det är den aldrig, så här långt söderut.

Du ute på åkrarna, i traktorn, med radio i lurarna. Jag på verandan, i ljuset, med datorn framför mig.

Semester.

Uppbrott

Ett år senare, nyfiken att få veta var du är då. Sedan perrongen
försvann bakom mig, i skymningen, när jag färdades fram genom
körsbärsträd som tappade sina ljust rosa blomblad, har allt
förändrats. Inget vet jag längre. Det kan ha gått fem veckor, ett par
månader, eller ett år. Tiden har gjort gapet som öppnades i asfalten
den där måndagskvällen i maj allt vidare, allt djupare. Jag vet inte
om du tänker att tiden i sig kommer göra problemet mindre, kanske till
och med obetydligt. För mig breder gapet bara ut sig, jag önskar jag
kunde stoppa det, vet bara inte hur. Tiden strider inte på vår sida. K
har rätt i det, tyvärr.

Skickat från min iPhone

Överraskning

Förvånad, förbryllad, ledsen, förbannad.
Paus.
Förvandling. Förunderligt sval.
Väntan.
Tålamod. Tålmodig. Missmodig.
Paus utan slut.

Skickat från min iPhone

Att vara gränslös

Jag fick just en vänförfrågan på Facebook. Från en kvinna som
omkullkastade min barndom. Som tillsammans med min pappa trasade
sönder min älskade mammas hjärta, i flera år. Som gjorde dagar,
nätter, och år svårare. Vissa människor verkar sakna all känsla
för gränser. Vad tänker hon? Hur tänker hon? Hur är det möjligt
att göra det försöket, och varför? Helst skulle jag vilja skicka
frågan till henne, men tänker att hon kanske inte ens är värd det.
Total ignorans talar för sig själv.

Gränslös.

Tur att jag är utrustad med gränser.

Skickat från min iPhone

TMR

Dagens uttryck. Ska inte avslöja det, bara begrunda det.

I'm kind of busy

Lady GaGa har satt fingret på det jobbiga i att alltid vara nåbar och
jag blir så glad att jag bara vill dansa när jag hör Telephone.
April får bjuda på sitt snöblandade regn, problem som verkar förbli
problem kommer lösa sig tids nog, bara jag får dansa.

Skickat från min iPhone

Warszawa

Tillbaka från Warszawa. Påsken var långsam där. Människor köade för att komma in i någon av stadens många kyrkor, för att få maten välsignad. Vodkan rann, och på något sätt stod tiden stilla. Elavbrott på hotellet. Umschlagplatz, som så många andra ställen, påminde om andra världskriget. Engelskan inte alltid användbar. Nytt och gammalt. Till och med det som var gammalt var nytt. En stad som förstörts och sedan byggts upp igen. Byggts upp och byggts till. Enorma glasbyggnader strävade mot himlen, en av dem böljade som ett sädesfät. Kulturpalatset skrämmande hårt.

vardag

Lasermannen, Johnny, Lilla arga, Skinnmannen och Pastorn. Fem av femtiotalet udda figurer i korridorerna och landskapen där jag spenderar mina dagar. Lasermannen har stenkoll över alla lagrade filer, rumsnummer och allt annat som kan lagras i listor. Han är mannen med en aldrig sinande källa av frågor och petnogigheter. Antagligen har han tillgång till allas konton, och registrerar hur välordnade foldrar vi har och en dag kommer han ställa sig upp på ett avdelningsmöte, peka mot mig med hela handen och avslöja mig som den slarver jag är. Avslöja att jag har oreda bland filerna, att jag har tio olika att-göra-listor, vissa till och med på post-it lappar. Han kommer ange mig, och Lilla Arga kommer utbrista ett ”Äntligen!” och Pastorn kommer sluta att vända sig mot mig när han pratar. Kanske skulle han sluta hälsa på mig, som han gör mot andra som inte faller honom i smaken. När ryktet går, kommer Skinnmannen dyka upp vid godtycklig kaffeautomat och stirra på mig. Och jag kommer vara mer osäker än någonsin vad hans antydande till leende egentligen betyder. Kan vara en vänlig gest, ett hån, eller en flört. Han kommer stå vid automaten och flina i sina gröna armébyxor, sina birckenstocks, grå tjocka strumpor, och den självklara skinnvästen.

När Lasermannen pekat ut mig, kommer Johnny komma förbi med sin skallrande serveringsvagn i plåt och se till att ta tillvara på min kaffekopp. Sen kommer jag finna mig själv, utelåst, utanför, fri.

Därinne kan de sedan pusta ut. Fylla på sina kaffemuggar, hälsa tvunget mot varandra och gå tillbaka till sina skärmar. Avskärmade.

Det som händer sedan. Pastorn hittar någon ny att motverka. Han har svårt för de som är för osäkra. Men också de som är mer kompetenta än honom i det som han anser sig kunna. Han kommer att ignorera fler och hoppas att det rasslar till i avskedsansökanshögen. En efter en, tills det bara är de kvar, som sällar sig i ledet.
Skinnmannen finns inte ens med på listan över personer som han vet jobbar där. Trots att de har varit där lika länge. Skinnmannen göre sig icke besvär hos pastorn.

walk across the room like naomi campbell

Minusgrader men vår i luften. Sol värmer tak, tak smälter snö, snö kasar ner från plåt och tegel mot upptinande människor som rör sig snabbt från vintern, mot våren.

skinnmannen

Tillbaka i korridorerna i fyravåningshuset söder om stan. Tornet blinkar i norr, röda linjen tar mig åt motsatt håll. Här är allt som förut. Här har tiden stått stilla under mina fyra månaders frånvaro. Allt är sig likt. Känns som igår. Hade kunnat vara flera år. Här står tiden stilla.

Midjeväskan undviker mänsklig kontakt så gott det går.
Johnny kör sin skallrande fikavagn lastad med brickor och skålar övertäckta med plast.
Pastorn mässar och ingjuter hopp och tro.
Lilla ilskna går med smattrande steg genom ändlösa korridorer.
Och skinnmannen flinar genom folksamlingar och bakom skåpdörrar.