trådtapparen

jag pratar med dig och du påpekar att jag tappade tråden. jag kan inte släppa det. därför att jag vet om det, och därför att det är en av grejerna med mig själv som jag inte tycker om. det är som om hjärnan bara måste gå vidare med nya associationer. som om jag inte har någon impulskontroll när det gäller tankar. kan inte få en ny tanke, se den, och släppa den. det är som att varje ny tanke fäster för hårt, behöver min uppmärksamhet, får mig att tappa tråden.

jag lyssnar på dig, hör precis vad du säger, men hinner inte få det att sjunka in, för jag tänker på annat. jag skäms över det. det betyder ju att jag inte är närvarande, och närvaro är viktigt, kanske det viktigaste.

måste bli bättre. måste bli bättre på att stänga av, stänga bort. så att jag inte hjärnan triggas att byta spår om och om igen.

men hur?

tidsoptimist

snart måste jag sätta mig ner. och börja skriva om rummet, som är den nya skrivarkursuppgiften. jag har inte bestämt mig vad det ska handla om. och snart har tiden tickat ner, tagit slut. jag gör det alltså igen. när ska jag lära mig att man kan börja med saker i god tid? att det är bra att börja med saker i god tid. tidsoptimist.

star again

uppmärksamhet.

de har pratat om det förr. några av dem bara får den, uppmärksamheten. de har pratat om det förr. ambivalensen. att de gillar att vara i mitten, samtidigt skäms lite över det, över uppmärksamheten. kommer in i ett rum, och får den, utan ansträngning. samtidigt är de rädda över att det stör, och vad det gör, med andra.

uppmärksamhet är ett rus, och liksom andra rus ger det bakslag. ett uns av ångest letar sig in, sticker och klibbar och gör det fult.

bestämmer sig för att ångesten handlar om viljan att alla ska tycka om en. och att det bästa därför är, att släppa den.