all in

jag har fortfarande inte tuggat i mig nyheten, inte börjat smälta den. känns som om jag inte kan smälta, kan inte sluta fundera. någon gång väljer man att satsa allt på ett kort. med vetskapen att man kan vinna eller förlora. eller vinna och förlora.

i do what i can for you. all in.

det är vad vi har bestämt. det är vad vi har lovat varandra. det var vad ni hade bestämt. vad ni hade lovat varandra. jag vet att saker kan gå snett. jag vet.

jag känner mig lurad. jag tror det är lite det som är problemet. jag känner mig förd bakom ljuset. lite lurad på kärleken. lite lurad på vänskapen. jag känner mig liten och naiv och skyddad från verkligheten, när jag hellre hade velat få känna mig vuxen och till hands. som ni fanns en gång, i en annan tid, för oss.

det är natt igen. decembernatt, midvinternatt. nattsvart. svart asfalt. regnblöt svart asfalt. improkursen är slut. julen nalkas.

ett är säkert.

i do what i can for you. all in.

det kan inte vara sant

ni två var två av de få jag verkligen, verkligen trodde på. för mig var ni det mest stabila, en solid grund, något att backa in emot för att få skydd, för att få ha hoppet kvar. inte visste jag, att någon annans olycka kunde vara så här verklig, göra så här ont. det är som om jag är delaktig i det som händer, utan att ens vara nära. utan att ha pratat med er.

i början av november såg vi att något var fel. det var något som inte stämde, men tiden var så knapp, vi visste inte om vi kunde fråga, om ni ville att vi skulle fråga. en enda gång har det känts obekvämt i ert lilla hus. en enda gång. det var inte ens obekvämt den där gången då vi klev rakt in i tårar och familjeproblem. men i november, då fanns där något i luften som vi inte kunde släppa.

en månad senare. det kan inte vara sant. vad gör vi nu? vad gör ni nu? jag saknar er, jag sörjer er, fast ni finns kvar, fast ni finns där. men hur ska någonting någonsin vara detsamma?

ni var mitt hopp, min förebild, min drömfamilj. det kan inte vara sant.