the first step to better times is to imagine them

ja, fallet skulle bli hårdare och göra mer ont om man har byggt upp förväntningar. men jag måste ändå tro på att det är bättre att falla fritt och landa med öppna ögon än att aldrig förvänta sig att något bra kommer att hända, att inte våga föreställa sig något annat än ständiga nedslag.

hela livet som en balansgång. att vilja hjälpa sig själv och andra att förstå, men veta att man inte kan klampa in och tro att man kan förändra, förbättra. varför tar sig vissa människor an en roll som offer? varifrån kommer det, hur hamnar man där? är det en sinnesstämning, ett trauma, en känsla av att aldrig ha räckt till? jag ser T från utanför. blir frustrerad av hans sätt att öppna sig, att liksom bjuda in till misären för att i nästa sekund dra sig undan, göra sig oanträffbar. vill han skrämma undan eller tror han att det är så man hittar ut ur det som håller en fången? jag får för mig att han har bestämt sig för att hans liv är miserabelt. att det inte finns nåt annat sätt att leva det på. att det inte finns något annat än jobb, utanförskap och tröst. och det gör mig frustrerad. och irriterad.

för det finns nåt så varmt och fantastiskt i T. en person som lämnar avtryck, som lämnar känslor, som är begåvad. har en massa bra saker och egenskaper att bygga på, men som - vad det verkar som - inte föreställer sig den perfekta världen, det perfekta scenariot. utan finner sig i vardagstristessen, låter den äta upp honom, tror att han inte är värd något annat. något mer. alla är värda något mer.

ha inte för höga förväntningar! förmaningar man ofta har med sig. från omtänksamma föräldrar som inte vill se besvikelsens tårar rinna från ögonen från dem de älskar högst, vill skydda mest. men våga ha förväntningar, och låt dem vara höga, fall och låt dig falla, och träna på att dämpa smärtan som kommer när du slår i asfalten, det bygger upp känslan av att veta vem man är, vad man klarar och hur man tar sig vidare från det man kanske inte klarade. vågar man bli besviken hittar man nya sätt nya saker att satsa på tills man hittar rätt. om man inte vågar bli besviken, hur kan man då våga leva?