utkast

det går trögt med uppdateringarna här. men nu när jag har min nya dator kanske det äntligen kan bli fart. jag hoppas det. men känner tvivlet, känner mig.

jag tror inte att jag är gjord för storstan. jag tror att det här livet tar för mycket energi från mig. alla buss- och tunnelbanefärder, som inte verkar ta mig någonstans. all tid som jag spenderar på förflyttning och planering. av småsaker. när jag har stort behov av att planera större saker. viktigare saker.

för två helger sen slog mig tanken på att vi skulle kunna samla texter, göra nåt gemensamt. om andra kan jobba i par eller grupper, det borde ju vi med kunna göra. som har samlat saker på hög. som skriver istället för att gå i terapi.

i somras lyssnade jag på sommar i p1 med nour el-refai. och kände mig gammal. antagligen var jag inte den enda som kände sig gammal då. det strilade norrländskt grått sommarregn utanför vardagsrumsfönstret, senare utanför bilfönstren. jag förundrades och inspirerades och ville våga vara lika modig. våga skriva ner mina mål och se till att uppfylla dem. inte redigera önskelistor i efterhand, anpassade efter resultatet. det var då, i somras. sommaren och tankarna försvann, men nu är det nog dags att börja fila på vad jag vill ha uppnått inom fem år.