Jag vägrar

På väg mot ett nytt nederlag. Just när allt hade ljusnat. Berg-och-dalbanan som ständigt färdmedel. Fredag eftermiddag, semester i antågande. Uppsluppna kolleger trots idogt arbetande in i det sista. Jag lämnar byggnaden sist. Sommarklädd, skor med klack och lätta steg. På väg mot nederlaget. Så säker på att allt egentligen är bra. Så säker på att det blir den bästa semestern på länge. Inget tryck över bröstet, nästan inget som stör. Bara en liten orosfjäril i magtrakten, som jag försökt vägrat lyssna till.

Skyndar, ringer, åker tunnelbana, byter till buss. Hoppar av. Går med korta, snabba, klapprande steg uppför backen till det stora grå huskomplexet. Ringer på hos förlossningsavdelningen. Berättar mitt namn i porttelefonen. En mjuk dansk röst i mina öron talar om att hon kommer ner och möter mig. Dörren öppnas och genast ber jag om ursäkt för att jag tar upp deras tid. Säger att jag kanske egentligen inte tror att det är något fel, bara det att jag önskar få bekräftat att allt är okej innan vi reser.

Förstår inte varför allt tar sådan tid. Vägrar inse allvaret.

Du sitter som på nålar hemma. Väntar mitt samtal. Jag vägrar inse din oro. Väntar. Tänker att jag snart är hemma, inte behöver jag ringa.

En allvarsam doktor leder mig från ett undersökningsrum, genom korridorer ner i underjorden, in i en kulvert. Nytt undersökningsrum. Hon har stenansikte och hårda händer. Jag vägrar vara rädd. Snart får jag höra att allt ser bra ut.

Jag vill att du stannar här, säger hon. Det kan hända att det sätter igång, fortsätter hon efter att ha vänt sig mot mig. Leder mig sedan tillbaka, genom kulvert, upp med hissen, till förlossningen. Jag något bakom henne. Klädd för att fira semestern som kommit. Finner mig istället vara på väg mot en avgrund. Tårar som stiger upp över ögonen. Ett välkänt tryck över bröstet infinner sig. Jag ringer. Du rusar. Du kommer.

Dagarna går, i maklig takt, på sjukhuset. Hoppet kommer sakta tillbaka. Bebisen verkar stanna i magen. Nederlaget mindre än befarat. Semestern blir till sjukskrivning.

Vägrar låta mig nedslås.

(skrivpuffsutmaning)