Brus

Norrlandståget suckade till och drogs igång. Ut från Stockholms
central, bort från stan. Fönstret i sovkupén stod på glänt, hon kunde
skymta svarta ledningar mot ljus himmel från sin plats.

Tåget kom snabbt upp i fart. Med farten kom bruset. Bruset, för en
gångs skull välkommet. Vad trött hon hade varit på det ständiga ljudet
i stan, på trafik och folk och telefoner. På inbromsande
tunnelbanevagnar och sorlet av tusentals människor, på deras bestick-
och kaffekoppsskrammel och mobilmonologer.

Men det här bruset! Det var befriande, berusande. Det lät som ett
löfte om äventyr.

(skrivpuffsutmaning - skriv om ett brus)

Skickat från min iPhone

Jag vägrar

På väg mot ett nytt nederlag. Just när allt hade ljusnat. Berg-och-dalbanan som ständigt färdmedel. Fredag eftermiddag, semester i antågande. Uppsluppna kolleger trots idogt arbetande in i det sista. Jag lämnar byggnaden sist. Sommarklädd, skor med klack och lätta steg. På väg mot nederlaget. Så säker på att allt egentligen är bra. Så säker på att det blir den bästa semestern på länge. Inget tryck över bröstet, nästan inget som stör. Bara en liten orosfjäril i magtrakten, som jag försökt vägrat lyssna till.

Skyndar, ringer, åker tunnelbana, byter till buss. Hoppar av. Går med korta, snabba, klapprande steg uppför backen till det stora grå huskomplexet. Ringer på hos förlossningsavdelningen. Berättar mitt namn i porttelefonen. En mjuk dansk röst i mina öron talar om att hon kommer ner och möter mig. Dörren öppnas och genast ber jag om ursäkt för att jag tar upp deras tid. Säger att jag kanske egentligen inte tror att det är något fel, bara det att jag önskar få bekräftat att allt är okej innan vi reser.

Förstår inte varför allt tar sådan tid. Vägrar inse allvaret.

Du sitter som på nålar hemma. Väntar mitt samtal. Jag vägrar inse din oro. Väntar. Tänker att jag snart är hemma, inte behöver jag ringa.

En allvarsam doktor leder mig från ett undersökningsrum, genom korridorer ner i underjorden, in i en kulvert. Nytt undersökningsrum. Hon har stenansikte och hårda händer. Jag vägrar vara rädd. Snart får jag höra att allt ser bra ut.

Jag vill att du stannar här, säger hon. Det kan hända att det sätter igång, fortsätter hon efter att ha vänt sig mot mig. Leder mig sedan tillbaka, genom kulvert, upp med hissen, till förlossningen. Jag något bakom henne. Klädd för att fira semestern som kommit. Finner mig istället vara på väg mot en avgrund. Tårar som stiger upp över ögonen. Ett välkänt tryck över bröstet infinner sig. Jag ringer. Du rusar. Du kommer.

Dagarna går, i maklig takt, på sjukhuset. Hoppet kommer sakta tillbaka. Bebisen verkar stanna i magen. Nederlaget mindre än befarat. Semestern blir till sjukskrivning.

Vägrar låta mig nedslås.

(skrivpuffsutmaning)

Andningshål

Lämnar den lilla staden vid havet utan tryck över bröstet. Utan stressen som brukat snärja tankarna. Längtar redan tillbaka.

Än vet vi inte om det går vägen. Inga garantier. Därför hade du betalat webbhotellet för den andra bloggen. Nästan som en försäkring; en dörr på glänt i det fall en av oss, eller båda, behöver återvända.

Ankommer snart till Stockholm. Utan tryck över bröstet. Utan stressen som brukat snärja tankarna.

En lång paus

I den långa paus som varit, har så mycket hunnit hända. Världen har förändrats. Allt har förändrats.

I den långa paus som varit, har våren till slut visat viljan att återkomma. Jag vågar nästan skratta med ljuset, tar något lättare steg, lyfter kanske rentav lite.

I den långa paus som varit, frös också den andra bloggen fast. Fastfrusen sedan januari. Låt den stanna där, just under fryspunkten.

Förändring

Jag vet att jag sa att vi bara skulle gå framåt, att jag inte skulle titta bakåt. Men jag undrar om du tänker på det alls, om du har märkt hur långsamt det går? Tänker du på, att det inte är riktigt som förut? Jag tittar inte bakåt. Pratar inte om det med folk som undrar. Säger bara att vi har löst det, att vi är okej nu.

Men jag märker att jag ser på dig på ett annat sätt.

Från tid till annan har jag funderat på hur ni har det. Egentligen. Fast jag förstår nu, att jag inte ska undra mer. Bra så.

Fortsätter alltså framåt, i vinröda kängor, mot vintern. Väntar på mötet, någon gång kommer det ju, och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligare och mer spännande ju längre det dröjer.

Tyst nu

När det händer för mycket, då är det som om orden tar slut.

Kan du inte vara tyst nu?
Kan jag inte vara tyst nu?

Några oktober- och novemberveckor som innehöll mycket av det mesta. För mycket? Hopp, glädje, förvåning, oro, lugn, grubbel, skratt, gråt, sorg, beslut, uppskjutna beslut, nya beslut.

Kan du inte vara tyst nu?

Varje dag ny. Nytt. Kraschlandning en onsdagkväll. Långsam väg tillbaka. Långsam trots att dagar och kvällar som följde var fyllda.

Orden tog slut.
Kan jag inte vara tyst nu?

Det andra steget

Nu är det taget. Det andra steget. I måndags talade jag om att jag säger upp mig, igår lämnade jag in ett papper med en underskrift som bekräftade det. Framtiden kan lösa sig under dagen. Eller så låter lösningen vänta på sig. Jag har tre månader på mig. Igår när jag klev av tunnelbanan i Kista centrum och gick igenom Kista galleria kände jag ett bubbel i mig. Lättnad och glädje och tillförsikt. Det här var rätt beslut. Det löser sig när det löser sig.
Ibland måste man trassla till det för att det ska bli riktigt bra.